I slutet av april var det dags för mig att besöka den fjortonde upplagan av Stockholms internationella seriefestival (tidigare kallat SPX). Festivalen höll sig mestadels på Kulturhuset vid Sergels torg. Tyvärr gick årets festival lite i sorgens tecken då Kristiina Kolehmainen, festivalens eldsjäl och grundare av specialbiblioteket ”Serieteket”, avled bara någon månad tidigare.
Serieteket i sig är väl värt ett besök för den som besöker Stockholm. Det är en separat avdelning i Kulturhuset helt ägnat åt tecknade serier och grafiska romaner där man utöver serier på svenska hittar gott om dito på engelska, franska, tyska och spanska. Då seriesamlingen är minst sagt imponerande är böckerna helt riktigt uppdelade i olika kategorier som realism, äventyr, deckare m.m. En stor samling manga finns där det mesta är på engelska eftersom det mesta av det bästa från Japan inte är översatt till svenska (ännu?). På Serieteket finns gott om bekväma sittplatser för den som vill sitta och njuta av denna fantastiska konstform i några timmar.
På lördagsförmiddagen öppnade den stora seriemarknaden där alla från stora och små förlag till fanzinmakande ungdomar sålde serier i alla möjliga stilar och ämnen. För min del blev det en föredragstät dag med först tre föredrag/författarbesök på raken. Det första var ett föredrag organiserat av Apart Förlag (som ger ut serien ”Walking Dead”) som bjudit in dokumentärfilmaren Michel Wenzer, aktuell med dokumentären ”At night I fly” om ett fängelse i Kalifornien. Ämnet var paralleller mellan zombieserien ”Walking Dead” och västvärlden i allmänhet och fängelselivet i synnerhet. Det kom att handla mycket om utmaning av normer och av människors syn på ”vi och dem”.
Fransmannen Julien Neel (till höger på bilden), mannen bakom den populära barnserien ”Lou” berättade om miljöerna i ”Lou” och tecknarstilen som ibland gränsar till science fictionliknande landskap och där staden där Lou bor är en blandning av Paris, New York och Montreal. Vad beträffar teveserien om Lou är Julien måttligt nöjd, när det gäller teveproduktion är det snabbleverans av manus som gäller, vilket medför ett inte alltid så genomtänkt arbete. Vi vuxna som var där efterlyste en spinoffserie där Lous mamma skulle vara huvudkaraktär då hon ju är en väldigt säregen och rolig figur. Julien har funderat på detta, så jag håller tummarna att det så småningom blir av.
Posy Simmonds är en i Storbritannien etablerad serieskapare som i Sverige är känd för det flerfaldigt prisbelönta albumet ”Tamara Drewe”, som också blivit film. Posy berättade om livet som serietecknare/författare. Just ”Tamara Drewe” är vad vi i Sverige skulle kalla hybridserie, en berättelse som delvis utgörs av traditionella serierutor men också av hela block med bara text. När albumet belönades med kritikernas pris vid festivalen i Angouleme för några år sedan diskuterade de franska serievetarna huruvida ”Tamara Drewe” var en tecknad serie eller inte. Slutsatsen blev att det var en ”roman illustré” (illustrerad roman). Så går det till i serienördarnas värld.
Efter detta var det dags för mig att strosa runt på seriemarknaden innan nästa författarbesök. Hade jag velat göra mig ovän med mina kollegor hade jag där och då kunnat göra av med en stor del av bibliotekets budget. Jag stod emot frestelsen och gick och lyssnade på Ulli Lust.
En gedigen serieroman på drygt 450 sidor har i dagarna hamnat på Göta bibliotek. Tyvärr hann jag inte läsa den före festivalen. Serieromanen i fråga är ”Idag är sista dagen på resten av ditt liv” av österrikiskan Ulli Lust (till höger på bild). På festivalen samtalade hon med översättaren till den svenska upplagan, Sara Eriksson. Boken är självbiografisk och handlar om hennes tid som 17-årig punkare i början av 80-talet och den helt oplanerade resa till Italien hon och en kompis gav sig iväg på. Utan pass, pengar och med bara en sovsäck att dela på som bagage tog de sig illegalt in i Italien och hamnade så småningom på Sicilien. Ulli har tidigare skrivit och tecknat journalistiska serier. Hon sa att det där med att boken är självbiografisk ska man ta med en liten nypa salt, hon drar sig inte för att ta till lite ”semifiction” om det kan hjälpa storyn. Vidare tycker hon att seriemediet är bra för att på ett subtilt sätt förmedla känslor.
På lördagkvällen blev det krogbesök med diverse ”branschfolk”; förläggare, serietecknare och manusförfattare. Kul att få höra en del avslöjanden om framtida serieprojekt, vilka tänker jag inte avslöja.
På söndagen var jag på premiärvisning av en dokumentärfilm om seriekonstnären Janne Lundström, skapare av bl.a. Johan Vilde och ett antal äventyr med Fantomen. Tänkvärt citat av herr Lundström: ”Om man blandar litteratur, bild och teater, vad får man då? Jo, tecknade serier.”
Innan hemfärd hann jag också med ett intressant föredrag av Benoit Mouchart, tintinolog som berättade om Tintins skapare Hergé.
Stefan
